mutta loppu onkin kotiin lähtöön asti pyhitetty Adornolle ja Barthesille.
Mummeli nautiskelee tyystintäysintotaalisesti. Deadlinetkin vielä niin kaukana, ettei stressaa vaan voi antaa oivallusten tulla ja mennä. Joihinkin tarraa niiden kimallusta ihastellen ennen kuin päästää ne takaisin kasvamaan. Ne kyllä palavaat, mikäli ovat minulle tarkoitettuja. Toiset tulevat moukarina eikä niiden vaikutukselta pysty pakenemaan vaikka haluaisi.
Opiskelua parhaimmillaan siis.

"I själva verket är all reservation när det gäller kulturen ett terroristiskt ställningstagande. Att göra kritikerverksamhet till sitt yrke och förkunna att man inte förstår någonting av existentialismen eller marxismen ( ty tydliga fakta visar op att det i synnerhet är dessa filosofier, som man erkänner att man inte förstår) är att ställa upp sin blindhet eller stumhet som förnimmelsens universalregel, det är att förvisa marxismen och existentialismen från världen: "Jag förstår inte, alltså är ni idioter."

Toi oli Barthesin Blind och stum kritikistä. Ja oi, miten moneen asiaan sitä voikaan hilpeillen soveltaa!

Kuudelta sitten kotiin ja sinne Tiitiäisen vanhempainvarttiin. Matkalla pitää poimia jostain Miin itselleen ostama yleiskone. Pitäisiköhän laittaa rusetti nenään, että muistaisi...